Linda Olsson

När jag år 2004 skrev min debutroman ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” satt jag i mitt arbetsrum på andra sidan jorden, i Auckland i Nya Zeeland. Och det märkliga var, att mitt Dalarna, en liten by i Västerdalarna, framstod klarare än någonsin för min inre syn.

I min fantasi följde jag landskapet under nästan ett helt år, från en blek tidig marsdag till en melankolisk novemberkväll, och jag såg alltsammans med oförklarlig skärpa, fast den bländande ljusa nyazeeländska sommaren strålade utanför mitt fönster. Och det jag såg var så oemotståndligt vackert. Så äkta och så ärligt.

Mitt Dalarna har en sorts unik värdighet, en orubblig tyngd. Landskapet vet sitt värde och det har tålamod. Tålamod med mitt rastlösa jag, som liksom lugnar sig när jag kommer dit. Tålamod med årstiderna som får sin plats och sin tid där på ett sätt som ingen annanstans. Och dess tålamod liksom smittar. Jag till och med andas lugnare där.

Och när jag har en liten stund, då gör jag som Veronika i min roman: Då tar jag min kaffemugg och sätter mig på förstutrappen där solen ligger på på eftermiddagen och värmer stenen under mig. Där sitter jag och ser solen sakta sjunka bakom grantopparna tvärs över vägen. Och tiden blir liksom onödig. Jag kan bara vara.

Fotograf: Cato Lein